När saknaden efter tanten är stor värmer Elsa mitt hjärta som ingen annan.

Eftersom att träningslusten har gått i ide så är det himskans svårt att komma på vad man ska skriva här…Dagarna är ju ganska lika varandra och inget spännande händer. Jag kör fortfarande runt i en isbit till bil, numera kallad igloon av mig. Idag var jag iallafall och köpte rätt del ute i skogarna kring Bollebygd så nu hoppas jag snart att min bil kan bjuda på lite värme igen – det hade varit på tiden!

När det inte finns någon tant längre har Midas blivit våran farbror – en farbror med fart under tassarna och en aldrig sinande leklust! Den vackraste som finns också.

Nej gott folk, nu ska jag klä på mig massor av kläder och åka och handla. I vanlig ordning så äter vi sent i det här huset. Så handla, äta och lägga sig under täcket i soffan är kvällens plan. Känns som en lagom hög aktivitetsnivå när det är så kallt utomhus att näsan fryser ihop när man andas!

Tur att jag har er knäppgökar!

 Jag kommer se dig i vågorna, och jag kommer se dig ligga på klippan och blunda mot solen. Jag kommer känna din doft och känna din närhet.

Det är så jag vill minnas dig. Lycklig, stark och frisk.

Du har snart varit borta en månad. Det är fortfarande svårt att acceptera. Det gick så fort. Det gick för fort. Antagligen spelar det ingen roll om jag hade haft månader, eller år på mig , jag hade inte varit redo ändå. Jag är helt enkelt inte redo att leva utan dig än. Även om jag måste…

Visst är det vackert med snön och det lyser upp, men det går ju inte att träna vettigt och det gör mig tokig! Jag vill kunna lägga spår och träna lydnad utan att halka fram på snöiga planer…Snön är välkommen tillbaka den 15 dec och så kan den åka hem igen den 15 januari. Det är lagom. Tyvärr ser det ut som snön ska fortsätta falla och kallt ska det bli också så den lär ju ligga kvar. Lika bra att göra det bästa av situationen = hämta ett par skidor hemma hos mamma och lära den Grå att dra. Hon drar ju jämt så det ska väl inte vara några större problem kan man tycka. Det svåra blir väl att få stopp.

Skidor, jag och Elsa – det hela känns egentligen helt vansinnigt. Jag som inte kan åka skidor och Elsa…ja Elsa är ju liksom Elsa. Hon gör sällan något halvhjärtat, och springa är en favoritsysselsättning. Jag får börja på en öde plats där jag kan vråla bäst jag vill och kasta mig i snödrivorna om jag måste få stopp!

Fast först kanske jag ska kolla upp vad som felas med min kära (eller ja…) nacke. I skrivande stund är jag helt snedvriden och varje gång jag tittar åt höger eller uppåt så skär det som knivar i mig. Min högerarm är bortdomnad och fingrarna kalla. Jag har ju haft ont i ryggen och nacken länge och det blir värre i perioder men nu kommer dom perioderna oftare och oftare och just nu gör det livet ganska besvärligt. På Måndag ska jag iallafall få hjälp, förhoppningsvis. Jag ber sällan om hjälp, men när jag gråter av smärta ger jag upp och erkänner mig besegrad, så help please!

Ett annat orosmoment är bilen, mina plåtburk som mest ställer till besvär tycker jag. Fast det är väl så när man har en lite äldre bil som inte kostade skjortan, då får man väl räkna med diverse skavanker, men trist är det ändå! Hade jag haft ett par hundratusen över hade jag utan att tveka köpt mig en ny bil! Nu har jag inga hundratusen liggandes så jag får nog fortsätta betala för lappa ihop min plåtburk några år till, men sen så! Sen så ska jag och hundarna ha en bil som är både snygg och skön att köra i! Drömma går ju iallafall.

Nej nu ska jag återgå till kaminen och ta ytterliggare en kopp med varm choklad, hundarna har fått två promenader idag och mer än så blir det inte. Resten av kvällen får de rusa i trädgården så jag kan fortsätta häcka inne i värmen!

Igår fick vi iallafall tränat, sök stod på schemat. Trejde gången någonsin för Fröken Fräs. Vid dom två tidigare tillfällena har det varit en mycket upprörd hund som skällt på folk ute i skogen men igår gnällde hon av förväntan och for iväg med svansen som en propeller. Skönt! Kommer igång och skäller hos figuranterna relativt snabbt men är inte helt ren när hon kommer fram utan placerar mer än gärna ett par tassar i bröstet…jaja, det blir en senare fråga. Just nu är det bara rätt attityd som belönas, tassarna tar vi sen. Jag vet ju av erfarenhet att säger man till henne växlar hon lätt över och blir upprörd igen.

Elsa – Den upprörda.

Efter sök och lunch blev det platsliggning med skott som gick bra. Hoppas jag kan komma igång och träna det lite oftare. Jag jobbar ju kväll på Onsdagar när det normalt sett skjuts på klubben så det blir sällan någon skotträning för oss så det var skönt att det fungerade.

Nu blir det varm choklad för mig, och mat för dom stackars utsvultna djuren…

Efter det studsiga fria följet skulle vi träna saktagående. Jag låter det vara osagt hur det gick, inte sakta iallafall om man säger så. Sen stod skall på schemat och jag kan kallt konstatera att skall med bakbensstuds borde vara ett moment, isåfall får vi högsta poäng direkt. Jag kan acceptera att hon studsar med frambenen men när även bakbenen håller takten blir det lite för mycket.

Krypet? Fort och snett, ibland lite högt t o m. Efter en tillsägelse av Jenny (för att ingen ska missförstå så var det jag som fick den åthutningen..) så skärpte jag mig och belönade rätt och då kröp hon även bra. Det är inte helt lätt med fokus än kan jag meddela och att då försöka kräva det hos Elsa är en dålig kombination. Jag saknar min tant och det märks i det jag gör även om jag kan må bra under tiden jag tränar så är jag färgad av sorgen just nu.

Min tant och jag.

Innan lydnaden la jag ett 150 meter långt grusspår som Elsa faktiskt tog jättefint trots att mer än halva spåret låg där det var frost och stenhårt. Jag hade bara en slutapport och på det stora hela har jag inget att klaga på. Duktig var hon och jag också som inte la mig i hennes arbete.

Efter spår, lydnad, promenad och en bön var det dags för ett skyddspass ute på Stormvallen. Det första på väldigt länge och jag hade på känn att det kunde gå precis hur som helst. Korgöverfallen var lite yviga men fasttagandet däremot var riktigt riktigt bra! Bita-släppa-backa gick överraskande bra, visst hon fastnade en eller om det var två gånger i ärmen och glömde bort att släppa alls men dom övriga gångerna både bet hon – släppte – OCH backade ut! Det är stort att få ihop alla dom delarna samtidigt kan jag meddela för er!

I morgon hade jag tänkt hitta på något också, vad det blir återstår att se. Det känns iallafall skönt att vi har börjat komma igång igen, även om det blev lite sisådär med lydnaden men det är ju inte hennes fel utan det blir splittrat när det går för lång tid mellan.

Nu ska jag luta mig tillbaka framför Robinson och göra helg.

Vill inte inse att du är borta…

Elsa börjar kännas mera som sig själv igen, och jag ska försöka komma igång med träningen. Kanske redan till helgen, men vi får se vad som orkas med. Ett uppletande har vi iallafall gjort, med startskall och väldigt djupa skick där Elsa sprang långt utanför rutan har jag en känsla av. Jag varken såg eller hörde henne, men jag vet ju att hon blir så här av att inte träna och bara gå promenader. Då får man börja om lite från noll igen och ta djupa andetag dom första träningspassen och ofta stanna upp och räkna till tio, eller hundra…Midas, älskade farbror, fick också ett uppletande som faktiskt gick riktigt bra. Hittar sina föremål, tuggar inte, och är glad och lycklig med öron som pekar rätt ut när han springer. Jag är glad att jag har dom här två. Utan dom hade jag nog grävt ner mig i sorg.

Bästisarna!

Ikväll har vi varit ute och promenerat med Jenny och Bråka. Det gör mig varm i hjärtat att se två tikar bjuda in varandra så till lek hela tiden och pussas lite i förbigående när dom går brevid varandra. Sötnosar! Midas är ju jämt snäll så han vevar bara på sin stora svans och pussas lite försiktigt, men Elsa…hon avgudar Bråka! Sen gör det skönt i själen att vara ute och promenera, prata och dricka varm choklad med röda kinder och kalla händer, det är den bästa medicinen mot hjärtesorg.

Det skrämmer mig lite att må så här, att inse att jag har varit ute och gått i över två timmar men har inte en aning om hur jag har gått eller om jag pratat med någon under tiden. Att köra bil är livsfarligt, jag kan fastna i tankar och bara stirra ut genom rutan utan att egentligen se något. Häromdagen missade jag en stopp-skylt och körde bara rakt ut i korsningen. Tack och lov kom det ingen. Även kroppen reagerar på sorgen, mina armar domnar bort och jag har ibland synrubbningar. Utan sömntabletter sover jag inte, trots att jag är så trött att det ibland känns som jag ska svimma. Kroppen är på helspänn och min nacke värker mer än normalt.

Samtidigt vet jag ju att det kommer släppa. Kroppen och själen kommer börja fungera tillsammans igen och inte var för sig som just nu. Jag önskar bara att jag kunde spela fram tiden ett år, att slippa gå igenom det här. Att slippa sakna så oerhört.

Sen har jag en liten Grå här hemma som det har slagit slint för fullständigt. Enya har uppfostrat henne från dag ett, aldrig någonsin har hon ens krökt ett hårstrå på Elsa med hon hade en pondus utöver det vanliga och Elsa hade väldigt tydliga ramar för vad som gällde och hur man uppförde sig. Nu finns inget sånt längre. Midas kör hon över fullständigt och han bryr sig inte om det utan är bara genomsnäll. Elsa är inte alls redo för det här ansvaret utan har börjat vakta mig och mina saker gentemot Midas, stressar utomhus och känns vilsen inomhus. Jag bryter hennes beteenden hela tiden just nu och idag är första gången jag upplever att hon har landat lite i sin nya roll utan Enya.

Mellan Midas och Enya fanns inga såna klara regler, dom levde i samförstånd och respekterade varandra fullt ut och det skiftade vem som bestämde så därför är det inte lika märkligt för Midas utan han känns som vanligt.

Det blev ett rörigt inlägg det här och egentligen vet jag inte ens varför jag skriver det. Kanske för att det ändå är skönt att få ur sig lite av alla känslor jag bär, känslor som inte kommer ut på något annat sätt än just i skrift.

I fem dagar har jag levt utan henne. Fem dagar som ibland känns som fem sekunder och ibland fem år.

Jag tänker inte ens försöka beskriva henne, för det går inte. Hon var en hund på miljonen och det vet alla som träffat henne och jag vet att jag en dag kommer känna mig så oerhört tacksam över att just vi fick ha henne hos oss i 9½ år, men just nu är sorgen och smärtan för stor. Vi saknar dig, vi saknar dig så oändligt att vi ibland tror vi ska gå sönder. Våran flock är inte hel utan dig, och det kommer ta tid att läka. Vaka över oss älskade vän.

Vi är inte hela utan dig.

Sov gott våran innerligt älskade Enya och Tack för allt.