Grattis världens finaste pappa på Fars Dag!

Stig Otto Erling, min pappa, jag älskar dig mest i hela världen!

Två lediga dagar = två lediga dagar fylld med hundträning! Me like!

Igår blev det spår och lydnad för hela gänget, eller ja, Enya fick ett uppletande istället. Hon är ju ingen spårhund direkt…milt uttryckt…;) Vi var på klubben och började med lydnaden och Elsa var helt överladdad. Det tog mig fem minuter bara att ta mig in på planen…Elsa vrålade rätt ut och höll på att slita omkull mig när hon slängde sig mot grinden! :O Helt galet. Tillslut sansade hon sig och vi kunde, någorlunda sansat, ta oss genom grinden utan blodvite. Stackars Enya och Midas tittade upprört på henne och Enya ville nog mer än gärna tala om för det lilla kvicksilvret vad hon tyckte om att bli vrålad i örat.

Framben är överskattat! Foto: Jenny

Efter yrvädret hade fått en boll i munnen och rusat av sig ca hundra varv på planen kunde vi börja träna och det gick faktiskt riktigt bra! Skönt det med tanke på hur det började…Linförigheten känns riktigt bra stundtals. Ibland tycker jag hon tappar lite i koncentration men då går jag ur position och det brukar räcka för att påminna henne om att vi faktiskt tränar och inte tittar på fåglar! Läggandet går bra, jag vill ha det ännu snabbare men hon får nog en nia-tia på tävling om hon gör som hon gör i dagsläget, men vill man ha en hund som kastar sig ner så ska man inte vara nöjd med hennes läggande! Inkallningen går snabbt och jag tror aldrig hon ska hinna med att få in rumpan brevid mig men peppar peppar, det brukar faktiskt gå rätt bra. Ibland kommer hon lite väl långt fram så det får vi jobba på. Hoppet då…ja vad ska man säga…Elsas favoritmoment helt klart! Att gå fram mot hindret är en utmaning i sig, och att sen inte hoppa utan att jag har sagt något, ja då blir det riktigt svårt!. Men när vi väl får till det så hoppar hon, springer ut ca fem meter, slänger sig runt och smäller i rumpan. Ursnyggt faktiskt! NÄR vi får till det. Vi har precis börjat med återhoppet och det går rätt okej, men där hamnar hon helt klart för långt fram när hon kommer in vid min sida, förväntningarna på att få hoppa ut en gång till är Stora trots att hon aldrig får det…

Jag har varit en slarva när det kommer till att kunna sitta med kontakt i alla möjliga störningar! Enya och Midas är skitduktiga på det, så nu jäklars ska yrvädret också blir en duktig hund! Hon om någon behöver kunna fokusera! Foto: Jenny igen!

Sen till det sista och roligaste i träningen…tadaa…Apporteringen!!! Trodde aldrig jag skulle skriva dom orden. Igår kunde hon sitta och hålla i apporten samtidigt som jag släppte den och kunde knacka på kanterna utan att hon tuggade eller släppte efter på greppet. Jag kunde röra mig runt henne och även kalla in henne till min sida utan att hon tuggade om eller blev lösare i sitt grepp! Lycka!

Givetvis fick även Midas och Enya träna, en hel del faktiskt och det är synd och skam att Midas inte håller för tävlingsträning! Han är en fantastiskt hund att träna, är alltid glad och vill alltid. Har fart i allt och massor av attityd, lär sig blixtsnabbt och gör alltid sitt bästa. (Även om han på tävling kan hitta på lite ”Midasstyle” på momenten… )

Finaste hoffepoffen! Foto: Frida!

Efter lydnaden så åkte jag hem till Frida och Magnus och knådade lite på Balder som inte mår så bra i sin rygg just nu. Jag fick även kaffe och muffins innan det var dags att ge sig ut i rusket igen och ta spåret som jag lagt till Elsa (Midas fick ta samma spår efteråt) Tror spåret var ca 600 meter, fyra apporter och ett gäng med konstiga vinklar. Jag gick och pratade i telefon när jag la det och svängde lite här och lite där utan någon egentlig tanke bakom dom. Apporterna hamnade mitt i en vinkel osv, att göra två saker samtidigt är Inte min starka grej. Elsa löste iallafall spåret utan några tveksamheter och även Midas sen efteråt, duktiga hundar! Enya fick som sagt ett uppletande på en äng och jag hade verkligen gömt prylarna ordentligt så den fläckiga fick leta ordentligt också! Trötta och nöjda styrde vi hemåt där resten av kvällen bestod av pizza och film!

Dagens träning då? Ganska snarlik gårdagens så jag ska inte skriva så mycket om den. Det som bör nämnas är Elsas…tadaa igen…apportering! Idag kunde hon sitta med apporten och jag kunde släppa greppet om den, ta tag i den igen, och lyfta henne rätt upp och sen sätta ner henne igen utan tugg! Duktiga lilla yrväder! Vi tränade även fart och gripande och det är inga som helst problem, snart kan vi nog börja sätta ihop momentet!

Lite ojämna, men dom finaste öron jag vet! Frida som fotat igen!

Spåret hade jag lagt som ett vanligt appellspår och hur fasiken jag ska kunna hålla mig på benen när hon får tio meter att springa ut på är en gåta. Jag har skrivit det förr, hon må vara liten men hon är stark och jag får anstränga mig för att hålla fötterna i marken när jag springer efter henne. Men hon löste spåret utan problem, var noga med sina apporter och slog ytterst lite i den sista vinkeln. Enya fick faktiskt ta spåret efteråt och där existerar inte problemet att hålla sig på fötterna iallafall, hon promenerar fram. Ibland lyfter hon upp huvudet och vindar in spåret och vänder sig surt om när jag vägrar släppa iväg henne innan hon kör ner näsan igen. Go tanten!

Nu ligger alla tre hundarna och väntar på mat och jag ska snart hoppa in i duschen och byta ut hundkläderna mot…finkläder höll jag på att skriva, men det stämmer inte riktigt. Kläder att kunna gå på restaurang i.

Har ni orkat igenom hela texten så klapp på axeln. I morgon ska två av Elsas syskon tävla, vi håller tummarna för er! Mamma Allt-I har varit ute och tävlat idag men där vet jag inte riktigt hur det har gått än. Det är ett aktivt gäng, det där Endurogänget!

I morgon är det skyddsträning på Stormvallen igen, det gillar vi! Foto: Alex

(Uppdaterat, Morsan tog CERT igen! Ni är fantastiska och vi kommer och hejar på er på SM! )

Det är Fredag och jag är ledig hela helgen, jag har inget inplanerat. Inga måsten. Så oerhört skönt att ni anar inte! Jag ska bara ta hand om mig själv, njuta av att jag kan vara ute när det är ljust. Äta god mat, slappa framför en film, träna med hundarna och gå långa och sköna promenader. Underbart. Visserligen är jag tjock i halsen, näsan rinner och jag nyser och frustar en hel del – m e n jag är ledig så det gör inget! Jag vet även hur jag brukar fungera vid stress, då blir jag ofta ”sjuk” när jag väl är ledig och tar det lungt så det är inte så mycket att hetsa upp sig över.

På Söndag är det skyddsträning igen! Foto: Alex.

Någon direkt hundträning har det inte blivit i veckan, men Elsa känns fin och lyhörd, om än väldigt pigg när vi väl tränar. Jag får vara jättenoga med hur jag värmer upp henne så hon inte slår över, men är jag bara lugn och tydlig så brukar det smitta av sig på det lilla kvicksilvret. Jag går helt in i min egna bubbla och jag tittar inte på något annat och jag kan inte prata med någon under tiden vi tränar, då är det bara hon och jag. Släpper jag fokus på på henne ett par sekunder så tar det ett tag att få tillbaka det igen så jag kan på min höjd nicka om någon frågar mig något. Ser nog ganska otrevlig ut, men det är jag inte, bara fokuserad!

Fokus…som sagt.

Nu ska jag stänga ner datorn, krypa ner under mitt täcke i soffan med en stor kopp kaffe. Lyssna ett tag på regnet utanför och sen ta en extra lång dusch innan dagen börjar. Precis som Josefin skrev i går i kommentarsfältet så är huset städat och klart så jag kan bara njuta – du känner mig så väl Joslafinen.

Energikälla. Midas har varit jättefin i kroppen det sista, röjer som en galning och visar ingen stelhet eller hälta. Det gör mig lycklig.

(Psst. Det förbaskade gråa yrvädret här hemma är inne på dag 25 i sitt löp…kan någon säga åt henne att sluta. NU!)

Den här hösten suger musten ur mig. Jag brukar inte ha så svårt för mörkret, men i år påverkar det mig faktiskt och det rejält. Jag är ständigt trött och mitt hjärta bankar och slår tills det ekar i öronen. Jag orkar jobba, men sen är det stopp. Hemma så plockar jag undan hjälpligt och sen blir jag liggandes mer eller mindre hela kvällarna…det gör min stressade själ ännu mera stressad. Jag vill orka. Jag vill vara fylld av energi, men jag tror jag måste lyssna på min kropp. Jag gör det sällan, lyssnar på min kropp alltså, men nu är det dags så jag motar undan känslan av misslyckande och låter kroppen få fortsätta vila. Det är okej försöker jag intala mig själv. Orken kommer hitta tillbaka.

I helgen fick jag lite energi av det härliga Endurogänget, ni vet vilka ni är! (Även ni utan Endurohund är inräknade i gänget, även om jag snart tror det bor en liten Endurohund hos er också om jag får sia om framtiden! ;) ) MH stod på schemat för Elsas syskon och hela gänget tog sig genom banan med bravur! Elsa löpte (löper, dag 22 nu…)och fick tyvärr inte vara med, antaligen blir det inget MH innan Mars för henne. Åtminstone inte om man ska tro tävlingskalendern. Det är ingen rolig årstid att försöka få tag på en plats.

Idag har jag iallafall gjort ett uppletande med alla tre hundarna, Midas är den som glänser mest i det här momentet. Jag kan skicka honom gång på gång, han är lika snabb in som ut. Näsan är på från start och det finns ingen antydan till tugg. Mattes prins. Enya springer en hel del utan näsan på, och tuggar litegrann på föremålen, men vad gör väl det när man är mattes pensionär! Elsa fick tre skick och hon kom in med alla föremål i ett läskigt högt tempo, hon är snabbare in än ut och då är hon riktigt snabb ut! Den sista metern kan det komma lite tugg så det får vi jobba på. Vi avslutade det hela med tokspring på ängarna kring jobbet, alla tre hundarna rusade ikapp bland löven och jag gick bara och njöt av att se dom. Mina egna lyckopiller.

Nu. Blunda och lyssna på kaminens sprakande.

Uppdaterat:

Hjärtat är friskt, men stressat och det är ju skönt men ack så svårt att ändra på känner jag. Läkaren sa åt mig att ändra om i mitt liv och ta bort saker som inte var nödvändiga just nu…men hur gör man det? Jag är borta mellan 07.30-17.30 ungefär och sen har jag tre hundar och ett hem…Vad sjutton ska jag ändra på liksom?! Jag struntar redan i hemmet och det gör mig fasiken inte lugnare, snarare tvärtom. Så hur tusan löser man ett livspussel när man redan från början är en stressad liten själ tro…

—————————————————————-

Visserligen har helgen inte passerat men några rader tänkte jag bjuda på ändå, jag måste börja med att säga Tack för allas omtanke! Jag är själv inte orolig över att mitt hjärta inte är friskt, jag tror bara det är lite småstressat och det är iofs inte bra det heller.

Hundarna har fått ganska lite träning eftersom det är mörkt jämt, ständigt och hela tiden när man kommer hem från jobbet. Igår slutade jag däremot klockan tre och hann iallafall få ca 45 minuter i dagsljus…45 minuter som tillbringades på klubben med Elsa. Elsa som var totalt G A L E N. Jag har aldrig sett henne så skogstokig innan, och då ser jag henne ändå varje dag. Jag la ut targeten för att träna uthopp, och innan jag hann ställa upp mig och påbörja momentet hade hon hopppat över. Sladdat ut på targeten, inte hunnit vänta, utan kastat sig tillbaka över hindret och satte tassarna i magen på mig, vände och hoppade en gång till. Sen sög targeten och sprang…som en jäkla galning! Runt runt runt på planen samtidigt som hon ruskade runt min stackars Musse Pigg! (Jag har en vanlig musmatta som pryds av Musse Pigg!) Då insåg jag…att inte träna den här hunden på fyra dagar, ta henne rätt ut ur bilen och bara värma upp med en tiominuters promenad är vansinne. Resten av momenten gick FORT. Say no more.

Det är tur för henne att jag älskar henne så jag ibland tror hjärtat skall hoppa ur kroppen på mig!

Saxebäcken.

I eftermiddag drar jag på en minikennelträff, Elsas kull ska göra sitt MH men eftersom Elsa löper så får vi inte delta på just den delen. Tyvärr. Får se när hon ska ut på banan och göra sitt, finns en del i November men jag vet inte riktigt. Hon är ju en intensiv liten hund och nu när hon löper är hon på helspänn inför allt också så det känns lite onödigt att ta ut henne när hon är i den här sinnesstämningen.

Sen har ytterliggare ett av Elsas syskon fått sitt röntgenresultat, HD A och ED (1). Tråkigt med armbågen, men det finns en anledning till att Blixtra kallas kelpien på sin klubb = liten och nätt schäfertös, så förhoppningsvis kommer hon aldrig känna av sin armbåge!

Jag mår inget vidare. Läkarbesök inplanerat på Fredag igen, får se vart det leder. Så vi pausar till efter nästa helg och ägnar tiden åt djur och hälsa istället.

Försök få henne att pausa…Foto: Alex

…så känner jag mig idag. Är trött hela tiden och känner mig allmänt orkeslös. Hjärtat bråkar lite med mig, och jag väntar på att läkaren ska ringa om en tid. Har han inte ringt i morgon så får jag ringa och påminna om att jag finns. Hunderiet är det enda som ger mig energi just nu, även om jag just idag inte orkade med det heller efter jobbet. Så himla trist att det är mörkt när man åker till jobbet och snart är det även mörkt när man åker hem igen. Förstår inte alls varför man ska flytta bak tiden en timme nu på Lördag, jag tar hellre en timme extra på morgonen som är mörk och en timme extra på kvällen som är ljus och inte tvärtom! I morgon ska jag iallafall försöka träna innan jobbet, fokus på framförgående (vilket skitmoment), apportering och positioner för den gråa. Dom två vuxna välartade hundarna får träna sånt dom tycker är roligt helt enkelt!

Snacka om gnälligt inlägg va? Men ni vet hur det är, ibland behöver man få gnälla av sig för att saker och ting ska kännas bättre igen.

Till något roligare, jag hade goa Marie på jobbet idag. Marie har gjort halsbanden till mina hundar och de är jättefina och håller jättebra. Snart kommer hon dra igång sin verksamhet och då kan ni beställa halsband av henne! Här kommer ett smakprov:

Halsbandet Marie har gjort till Elsa.

Vill ni se ännu mera bilder så klicka här! När Maries nya sida kommer upp så kommer den hamna här i bloggen. Hon jobbar med den just nu.

Ha en bra kväll!

Idag har vi legat i, jag och den lilla. Solen sken från en klarblå himmel och jag var duktig och skrev upp vad vi skulle träna Innan vi började – bara där borde jag ha en guldstjärna!  Kändes med andra ord som det kunde bli en bra träningsdag!

Innan lydnaden gick jag ut ett klurigt spår, åtminstone tyckte jag det var klurigt, vad Elsa ansåg kommer längre ner i texten.

Känslan inför träningen var attityd. Rätt attityd är det allra viktigaste för mig. Vi började med ett rejält lekpass, där vi passade på att träna kontakt när hon släppte och att hon skulle komma in till mig för fortsatt lek med kamptrasan/bollen. Elsa var helt klart duktig, efter hon fått springa tre stora ärevarv med älsklingsbollen…har man spring i benen så har man och jag bråkar inte med henne om det.

Sen tränade vi ingångar ur svåra vinklar, något vi behöver träna mer på men hon försökte verkligen trots att rumpan inte alltid var helt rak. Jag vill att hon ska veta till 100% vart hon ska vara oavsett hur jag står.

Linförighet, bra! Kort och gott! Vi behöver fortsätta jobba på vänstersvängarna visserligen, men får vi bara till dom så blir det riktigt snyggt när det är klart! Det blir ingen ostkroksschäfer i fotarbetet iallafall!

Leka är roligt OCH viktigt!

Läggande u. gång, tveksamt om en domare skulle dra något för det. Men jag vill ha det ännu snabbare och som fröken Josefin säger: ”Tänk vad du skulle gräma dig om du inte tränade in det som du vill ha det.” Sant. Väldigt sant! Vi tränar vidare med andra ord!

Apportering, full fart ut med bra gripande. Ingångarna struntar vi helt i än. Jag delar in apporteringen i flera delar och innan jag sätter ihop allt ska jag vara nöjd med varje del. Nu kan hon ta apporten när jag står stilla med den och lägga tyngden bakåt och dra den mot sig! Framför allt så blir hon glad när apporten kommer fram igen och det känns som det viktigaste.

Släpper du inte så tvångshånglar jag med dig hundkräk!

Efter lydnaden tog vi en promenad där vi passade på att skvallerträna, gick kanoners! Hon kom direkt in till mig vid möten och gick fot förbi både hundar och fä, duktiga lilla hund. Hon är verkligen en fröjd att gå med själv. Tillsammans med andra hundar blir hon så väldigt intensiv och måste gå först, nosa först, hälsa först osv osv. Tävlingsinriktad liten donna det här. Vi passade även på att klättra omkring på stora skogsmaskiner, hon är väldigt duktig med konstiga underlag och märkliga miljöer vilket ju alltid känns skönt.

Nu äntligen var det dags för mitt kluriga spår som jag var så nöjd med! Spåret hade legat i ca 1 h och 45 minuter, och innehöll MASSOR av vinklar. Tror inte jag gick mer än max 20 meter rakt fram innan det kom en vinkel, räta vinklar, spetsvinklar, serpentiner – you name it. Jag gick verkligen och gottade mig åt hur hon skulle tvingas dra ner på tempot och få slita lite. Jojo. På med sele och koppel, här skulle det spåras koncentrerat! Tack och lov att jag tog på mig handskarna säger jag bara. Elsa fixade alla vinklar, i en fart som vem som helst skulle avundas, men kanske inte i ett spår. Jag låg nästan raklång bakom henne för att bromsa och då hade hon alltså inte mer än max 1½ meter koppel att gå på…Inte en vinkel missade hon, helt i spårkärnan, alla apporter fixade hon och korven verkade hon suga upp i farten. Det hjälpte föga att jag la henne vid varje apport och belönade lugnt och stilla med baconost. Det gick precis lika förbannat fort hela tiden och jag flåsade som en 80-åring efteråt. Förbaskat vad stark hon är (känns kanske som jag får skylla mig själv lite där…visslar.)

Har matte gjort mig till en Belgian blue får hon skylla sig själv!

Så att få ner tempot på den här damen blir en utmaning, helt klart. Långa liggtider, hårda spår, långa spår, korta spår, näringsspår…spela roll i Elsas värld. Visst drar hon ner tempot en aning när spåret ligger te x på grus men det påverkar inte hennes arbete i skog eller på äng sen. (Nu kom hon uppstudsandes i soffan och la huvudet på min axel…så lite som krävs för att jag ska glömma bort allt som har med intensivt spårarbeta att göra. Så lite…så lite. ) Sen är det som folk på skyddet sa, ju mer jag håller emot ju mer kamp blir det. Men släpper jag så får jag springa efter henne…svår nöt det där. Vi får klura vidare helt enkelt.

Det är smidigt när man kan sätta en leksak i ett koppel och longera den lilla gråa.

Direkt efter spåret åkte vi mot Stormvallen för ett skyddspass, eller två rättare sagt. Elsa var…ja var hon duktig tro…intensiv iallafall. Men det kändes rätt bra ändå, om man bortser från lite olydnad förstås…men även solen har ju fläckar eller vad är det man säger. Attityd fanns det gott om iallafall. Första passet bestod av transporter, släppa-bevaka och civilsändande. Släppa är ju fortfarande inget paradnummer direkt…men annars så var jag ganska nöjd. Andra passet var korgarbete och med Gunnar vid rodret kändes det hela väldigt bra. Elsa var inte alls störd av korgen den här gången och tänkte framåt hela tiden, förrutom vid ett par snurrar, men det är ju ändå Elsa vi pratar om. Vid det sista tillfället fanns det lite attityd bakom skallet och hon var väldigt nöjd med sig själv när hon lyckats skrämma iväg Jörgen till andra sidan ridhuset. Gick vänd mot honom hela vägen ut till bilen. ”Just det, stanna du där annars vet man aldrig vad som händer.” I vanlig ordning var träningen jättetrevlig, att det kan vara så mysigt att sitta på en plaststol i ett ridhus och huttra. Hundfolk och golfare är ett speciellt släkte helt enkelt!

Mattes fina.

Nu ska jag kika lite på Tv innan det blir en date med kudden!

(Psst…har ni orkat så här långt? Grattis isåfall, inte bara jag som ska ha guldstjärna idag! )

(Psst nr 2, himmel jag höll ju på att glömma! Grattis alla fina A och B-barn idag! Läs mera här: http://enduro.blogg.se/ Är stolt som en tupp här hemma över Elsas fina och duktiga syskon!)

Idag har jag träffat Josefin med sin lilla Rödräv på GMBK. Vi var organiserade och lade upp träningen innan vi började, förde anteckningar och grejer! Under tiden vi tränade lydnad låg ett spår och gottade sig till Elsa, i sisådär fyra timmar. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om träningen…hade inte riktigt rätt känsla och Elsa kändes ofokuserad och…äh jag vet inte hur hon kändes. Men helt bra kändes det iallafall inte, varken på lydnaden eller spåret så idag känner jag mig lite off. Upp som en sol ner som en pannkaka helt enkelt, även om det inte finns något att direkt ta på. Kanske beror det på löpet, på mig eller så hade vi bara en rätt kass dag, sånt händer.

Ja för det ser ju helt normalt ut…

Det var det där med att släppa också…

Men släpp då kärring!!!

”My precious…”

Världens finaste mallefjant!!!

Det är baske mig inte enkelt att hålla koll på både hund, utrustning och sig själv!

Koooommer matte!!!

SLUTA fota!

Tack för idag Josefin, jag har flitigt antecknat i min bok nu ikväll. Guldstjärna på det va? Jag skickar över bilder till dig i morgon!

I morgon är det skyddsträning igen, och innan dess hade jag tänkt hinna med lite annan träning. Hoppas på en bättre känsla än idag!

Vilket skitväder det har varit idag! Snöblandat regn hela dagen. Morgonen började bra med tända ljus, täcke i soffan och sömninga hundar.  Sen vardagslyx med färgning av fransar och ögonbryn på en mjuk brits till ljuv musik och varma händer i ansiktet.

Senare. Långpromenad i skogen. Efter fem minuter var jag dyblöt och hundarna var sjövilda av all snö och hade helt glömt bort hur man uppförde sig i koppel, till slut orkade jag inte med dom mer utan släppte och bad till hundguden att vi inte skulle springa rätt in i en skjutglad jägare. Det gjorde vi tack och lov inte. Efter 1½ timme gav jag upp och erkände mig besegrad av vädret. Väl hemma så plockade jag undan, åt, torkade, och tvättade upp lite kläder innan jag landade i soffan och här har jag blivit kvar resten av dagen med paus för mera mat och hundrastning. I morgon däremot ska det bli fint väder (OM man får tro Smhi…) och jag ska träffa Josefin och den lilla Röda hunden! Läxa har jag fått också! Ska skriva upp momenten jag vill träna, vad jag ska tänka på och hur jag ska lägga upp min träning – Josefin är stenhård! Hon känner mig så väl, så väl. Jag behöver någon som piskar lite på mig annars tränar jag bara saker vi redan kan och med det kommer man ju inte så långt. Så i morgon blir det lydnad och spår, och massor av skitsnack i solen med kaffe! På kvällen kommer pappa och hans sambo och vi ska gå på ljus i Alingsås.

Älskade intensiva skrotungen. Handen? Ja den är ett problem.

Extra bild. Stilpoäng säger du Anna? *Fniss*