Sommarvärme. Strålande sol. Blå himmel. Lyckliga hundar.
Godmorgon Saxebäcken.
Hela gänget ska bada.
Lek på solvarma klippor.
Lycka över att dom är mina.
Lycka över att Hon är min.
Min sommarklippa.
Bästisarna.
Den blicken.
På väg. Jämt.
En fin dag avslutas med tunga steg och sorg i hjärtat. Bilen kommer en sista gång rulla mot Malin och dom fina Röda. I morgon flyttar dom. Vi kommer sakna er. Så oerhört mycket.
…fy tusan vad trött jag är på att vara tjej ibland! Jag känner mig som en övergöd kossa med ett väldigt sviktande humör. Minst sagt. Egentligen borde jag inte skriva här alls idag med tanke på att mitt humör är som det är. Argt. Jag har suttit och kollat på kort, av mig själv, och jag FÖRSTÅR inte hur det kunde bli så här?! Är jag blind tro…man kan ju nästan tro det iallafall när jag jämför bilder från då (ett par år sedan) och nu. Suck. Dubbelsuck. Det som är allra värst är att jag kan inte skylla på någon annan och ingen annan än jag själv kan göra något åt det. En liten klapp på axeln ska jag iofs ha som faktiskt Är duktig med både mat och motion just nu, även om det går oliiidligt långsamt. Jag är en person som vill se resultat direkt. Det gäller det mesta jag gör. Men nu är det bara att gilla läget och hänga i. Punkt.
Hundarna mår iallafall bra och är vältränade som satan rent ut sagt, tänk om jag också kunde ha en personlig tränare och någon som gav mig mat varje dag!(Det gör iofs Johan när jag tänker efter, ger mig mat varje dag alltså…*ops*) Idag hoppade Elsa i bassängen, helt på egen tass. Öppnade dörren själv och sen sprang hon som hon var jagad av hungriga vargar upp för rampen och slängde sig i innan jag hann blinka. Hon kan hon…Nu ligger dom iallafall utslagna under soffbordet alla tre och jag lär inte se dom mera ikväll. Själv ska jag nog dra täcket över huvudet och försöka glömma den här dagen.
Nämen titta…där står ju jag och vägar åtta kilo mindre än i dagsläget. Självömkan…nä, aldrig…Idag är en sån dag bara.
