Uff…

Fy tusan idag har inte varit någon rolig dag.

Vaknade fyra i morse och den första tanke som flög genom huvudet var – ”Vinterkräksjuka”. Kallsvettades och halvlåg inne på toaletten innan magen lugnade ner sig och jag kunde börja andas normalt igen. Om det är något jag verkligen avskyr så är det att må illa, har lite fobi mot att kräkas också. Ryyys.

Morgon fortsatte i samma anda så något jobb har det inte blivit idag, tack och lov att Kristina bor så nära jobbet och kunde hoppa in i stället för mig. Tack.

Nu när hela dagen har passerat konstaterar jag att någon vinterkräksjuka är det inte tal om, i såfall en light version. Magen har lugnat ner sig och jag har fått i mig lite att äta och fått behålla det, peppar peppar…

Jag kallsvettas däremot och fryser trots att jag eldar som en galning i kaminen. Känner mig febrig men å andra sidan räcker det med att jag har 37,5 för att jag ska känna mig sjuk. Jag är en kallblodig person normalt Brukar ligga strax över 36 grader så vid normaltemperatur känner jag mig febrig…

Hundarna packade jag tidigare idag in i bilen och åkte ut för att latrasta, det innebär att gå emot mina principer och släppa ut dom lösa på en stor äng utan att värma upp först. Men idag orkade jag bara inte, det fanns ingen kraft att promenera så mycket som en sekund i onödan så idag fick det bli en nödlösning, och alla ben verkar vara kvar och hundarna verkar nöjda med att jaga ikapp över ängarna. Nu ligger dom och sover och jag ska strax gå och sätta mig i duschen – har man inget badkar så har nöden ingen lag

E+M+E

Dagarna försvinner i en hiskelig fart just nu och jag kan inte förstå att den lilla gråa dvärgen redan väger 15 kg och mest består av långa ben. Vart tusan tar veckorna vägen egentligen. Samtidigt som jag älskar att hon växer upp, kan gå med på lite längre promenader osv osv så kommer jag sakna valptiden. Den varma mjuka magen, den sovande valpen jag kunde bära omkring på utan att hon vaknade, valpdoften, dom stora tassarna och öronen som dag från dag levde sitt egna liv.

Redan vid åtta veckor så fanns den där, min älskade uggla!

Elsa har verkligen nästlat sig in djupt i mitt hjärta och lyckokänslan som väller över mig när jag ser henne komma farandes på morgonen gör mig knäsvag. Inte fullt lika knäsvag blir jag när hon med en duns landar I mitt ansikte. Varje morgon. Ibland när jag går tillbaka och läser i bloggen inser jag ju att hon är en riktig”blogghund” Men så är givetvis inte fallet. Men oftast, eller alltid (?), så beror det på mig om saker och ting går överstyr. Att jag inte har varit uppmärksam på hennes signaler eller varit tillräckligt tydlig i vad jag menar. Som häromdagen hann hon med att både skälla på en hund och ett springande barn, bara för att jag varken hade klicker eller belöning med mig ut, tror minsann jag hade telefonen tryckt mot örat också. Ska ju bara snabbrasta… I såna lägen vill jag slå något hårt i huvudet på mig själv.

Att Elsa tar tid och plats i bloggen får mig att känna ett sting av dåligt samvete gentemot Enya och Midas, vilket egentligen bara är dumt. Bara för att jag i det skrivna ordet nämner Elsa mest just nu innebär det inte att Enya och Midas gör mindre eller betyder mindre för mig. Inte alls. Enya är min prinsessa och Midas är min goa glada hoffenäsa, har alltid varit och kommer alltid vara. Oavsett en Elsa eller inte.

Jag menar, hur kan man vara olycklig när man bor med 40 kg lycka…

…eller 30 kg kärlek.

Idag blir bloggen lite gråtmild och sentimental, men jag är så oerhört tacksam över att få dela vardagen med Enya, Midas och Elsa. Ibland svär jag över hundhår, leriga tassar, hundar som helt plötsligt inte kommer ihåg vad stanna betyder,  en valp som biter och sliter i allt eller en valp som en del dagar inte vet vad hon heter, köp av tre hundmatsäckar…Men efter en uggleblick från Elsa, eller en 40 kg:s hoffe som flyger upp i famnen,  eller en Enya som kryper tätt intill och sover sked hela natten – då blir allt värt det. För vad gör lite skitiga tassavtryck och lite hundhår. Egentligen.

Nu ligger alla tre utslagna och sover, ibland hörs ett gnällande och ett par tassar rör sig i sömnen, det är lycka för mig. Snart ska vi gå ut och promenera i stan och jag och Johan ska köpa en renfäll att lägga framför kaminen, antaligen så är det 30 kg kärlek som kommer göra det till sin givna sovplats hädanefter. Mjukt och varmt är Enyas melodi.

I morgon börjar jag sent och ska ta en längre promenad och hinna med att träna lite. Enya och Midas ska få stanna hemma från jobbet och umgås med husse istället. Precis som dom har gjort idag. Husse jobbar hemma = nöjda hundar och en matte utan dåligt samvete. Till helgen ska vi, om vädret tillåter, träffa Ingrid, Ove, Bosse och Anita och jag och Elsan ser verkligen fram emot det. En heldag i skogen tillsammans med andra hundidioter är ett bra sätt att tillbringa sin Lördag på. Kanske t o m det bästa sättet.